Innehåll
|
Den här uppsatsen handlar om 1600-talets Sverige; om framväxten av det första svenska Nationalbiblioteket samt om bildandet av de två universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund.
Sverige var under stormaktstiden ett bondesamhälle, som utmärktes av stora sociala hierarkier. Man kan säga att det i huvudsak fanns två
samhällsgrupper - eliten och den stora massan. I bottenskiktet på den sociala pyramiden fanns en bred bas av bönder, vid en internationell
jämförelse var dock ovanligt många av dem självägande. Hov, byråkrati, adel, präster och borgare utgjorde kvantitativt
sett ett mycket tunt toppskikt i samhället. Dessa huvudgrupper representerade i princip två olika kulturtraditioner. Elitens kulturella traditioner
överfördes på ett formellt sätt vid läroverk och universitet, dit gemene man inte hade tillträde. Allmogens kultur överfördes
på ett mera informellt sätt och var öppen för alla. Toppskiktets kulturliv har av naturliga skäl fått störst betydelse för
historieskrivningen, eftersom den stora massans kulturella tradition var muntlig och därmed inte dokumenterades i någon större utsträckning.
Stormaktstidens kulturella levnadssätt var präglat av sociala skillnader. Det sociala överskiktet var mäktigt, men litet. Det
var människor ur sistnämnda grupp som dominerade det som man brukar kalla kulturliv och denna grupp framträder också särskilt
tydligt i historieskildringen från den här tiden. Om övriga 95 procent av befolkningen är historien däremot ganska förtegen.
Böckernas värld tillhörde i huvudsak en liten grupp av professionella lärda; ämbetsmän, professorer och präster. Under 1600-talet
började emellertid även adeln att intressera sig för den lärda kulturen. Man ville bemöta föraktet från det övriga Europa, som inte
så gärna ville räkna den nya stormakten till de riktigt civiliserade nationerna. En välbeställd grupp började nu skaffa sig lyxföremål
från alla Europas hörn, samtidigt som folket levde i stort armod.
1600-talets andra hälft betecknas i Europas historia ofta som fursteabsolutismens tid. I flera länder, bl.a. Sverige, samlades makten
alltmer i regentens hand, samtidigt som kontrollen och centralbyråkratin växte. Jämfört med den allmäneuropeiska utvecklingen
kom dock det svenska enväldet ganska sent. Det karolinska enväldets tid inleddes först 1680, då Karl XI steg för steg hade omvandlat den
svenska staten till ett kungadöme av Guds nåde. Detta innebar att monarken betraktades som Guds ställföreträdare på jorden och att folket
var förpliktigade till underkastelse inför denne.
Upp
|
